Är de svenska
Svenska dialekter är ett samlingsbegrepp som innefattar dels de ur fornöstnordiskan utvecklade genuina dialekter som talas och har talats i nuvarande Sverige och Finland, och dels de moderna, dialektpåverkade varianterna av standardspråket. De genuina dialekterna kallas även folkmål , bygdemål eller sockenmål. Även i områden som länge varit en del av Sverige, men som tidigare tillhört Norge eller Danmark, brukar man säga att befolkningen talar svenska dialekter.
I de områden som tidigare har tillhört Danmark Skåne, Blekinge och Halland talar man också om östdanska dialekter , med undantag för den götamålstalande norra hälften av Halland. Gutniskan , som talas på Gotland, härstammar inte från fornsvenskan, men räknas ändå ofta till de svenska dialekterna eftersom Gotland är en del av Sverige. Dialekterna i västra och norra Sverige har ofta västnordiska drag.
Många av de mer särpräglade dialekter som talas i orter som Klövsjö i Jämtland , Orsa i Dalarna , Burträsk i Västerbotten eller Närpes i Österbotten omfattar ofta mer distinkta fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem.
Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta talarna behärskar även riks- eller högsvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Älvdalska erkändes till exempel som ett eget språk av SIL International , med beteckningen ovd på Ethnologue. Dialekterna har traditionellt delats in i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i fråga om grammatik, uttal och ordförråd.
Gränserna mellan dessa områden är inte skarpa, och indelningen har mest en pedagogisk funktion. Under varje rubrik anges länkar till inspelningar av dialektprov från olika platser. Siffrorna refererar till kartan intill. Ljudfilerna utom de Estlandssvenska tillhör SweDia , ett svenskt dialektforskningsprojekt, som har lagt upp inspelningar av sammanlagt olika dialekter med fyra olika talare för varje ort; äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man.
Avsikten är främst att spela in hur man talar nu.
Sök i tre ordböcker på en gång
Många av de inspelade talar inte sitt områdes genuina dialekt utan en utblandad svenska. Dialektforskningen i Sverige har gamla anor. Redan på talet fick landets antikvarier i uppdrag att göra förteckningar över svenska dialektord, och den första publicerades av Johannes Bureus. På talet publicerades svenska dialektlexikon av bland andra Johan Ihre och Sven Hof. År gav Johan Ernst Rietz ut Svenskt dialektlexikon , som fortfarande är den enda heltäckande ordboken över svenska dialekter.
Projektet Ordbok över Sveriges dialekter startade med Vidar Reinhammar som huvudredaktör. Syftet var att ersätta Rietzs lexikon med en gedignare och mer uppdaterad dialektordbok.
Översättning av text
Under förra halvan av talet fanns också flera landskapsspecifika ordboksprojekt. Forskning inom svensk och nordisk dialektologi bedrivs vid flera universitet, såväl som vid Institutet för språk och folkminnen. Bland översiktliga verk som behandlar svenska dialekter är Elias Wesséns Våra folkmål och Bengt Pamps Svenska dialekter bland de mer framträdande. Svenska landsmål och svenskt folkliv är den främsta svenska vetenskapliga tidskriften som behandlar området dialektologi.
About cookies
Den kommer ut årligen och innehåller både dialektologiska artiklar och recensioner av ny dialektlitteratur. Sedan har den dialektsyntaktiska forskningen gett ett nytt perspektiv på dialekterna i Europa. Rikssvenska är den vanligaste termen för det standardspråk som uppstått främst ur de dialekter som talas kring Stockholmsregionen och som används av den stora majoriteten av svenskar.
I Finland existerar fortfarande termen högsvenska för att skilja det finlandssvenska standardspråket från det i Sverige, där termen ses som tämligen ålderdomlig. Dock finns det skillnader mellan de båda standardspråken, såsom i vokabulär och uttal, även om dessa skillnader är relativt små. Även om dessa varianter ofta är påverkade av de mer genuina bygdemålen, så är grammatik och fonologi i högsta grad mellansvenska.
I massmedia är det numera ganska vanligt att journalister talar med en distinkt regional accent, även om det vanligaste och mest normerande fortfarande anses vara de mellansvenska dialekterna. Även om rikssvenskan och dess definition är etablerad bland språkforskare och rätt tydligt definierad, så är de flesta svenskar ovetande om denna definition och hänvisar ofta till regionala varianter som "dialekter".
Detta trots att till exempel "gotländska" och "skånska", som bör betraktas som regionala varianter av standardsvenska, var givna som alternativ i undersökningen.