Venös trombos lungemboli
God medicinsk praxis-rekommendation på finska Laskimotukos ja keuhkoembolia. Största delen av de djupa ventromboserna utvecklas först i benen eller bäckenet.
Venös tromboembolism
Typiska symtom är svullnad i foten eller vaden, smärta, hettande, rodnad och till och med feber. Smärtan som orsakas av en trombos förvärras ofta av att gå. Vid lungemboli är de typiska symtomen plötslig eller gradvis förvärrad andnöd eller bröstsmärta, hostretning, blodiga upphostningar, feber, nedsatt prestationsförmåga och svimning på grund av lågt blodtryck och till och med chocktillstånd.
Blodpropp både i lungorna och benen kan också ge endast lindriga symtom eller till och med vara helt symtomfria. Allvarliga riskfaktorer för trombos är bland andra tidigare ventrombos, omfattande trauma nyligen, ingrepp såsom operation eller en hjärthändelse som krävt sjukhusvård.
Djup ventrombos och lungemboli (blodpropp i lungan)
Måttliga riskfaktorer är till exempel många sjukdomar eller graviditet. Östrogenbehandling ökar risken för trombos med 2—3 gånger. Kombinerade p-piller ökar risken för trombos med 3,5 gånger, medan p-piller som endast innehåller progestin inte är förknippade med ökad risk. Hormonspiraler ökar inte heller nämnvärt trombosrisken. Trombosrisken i samband med en normal graviditet är ändå större än risken förknippad med hormonella preventivmedel.
När man planerar att använda hormonella preventivmedel eller hormonbehandling måste man utgående från kvinnans anamnes, alltså det hon berättar, klarlägga hennes riskfaktorer för trombos och förekomst av tromber i hennes närmaste släkt. Att sitta still under lång tid, till exempel en lång bil- eller flygresa, åldrande och allmänna riskfaktorer för artärsjukdom, såsom rökning, ökar också benägenheten för ventrombos.
Benägenhet för tromber trombofili kan vara ärftlig. Därför kan det vara motiverat att undersöka trombosbenägenheten om en nära släkting har drabbats av trombos vid under 50 års ålder. Diagnostisering av sjukdomen grundar sig på patientens förhandsuppgifter, läkarundersökning, laboratorieprover och bildundersökningar. Det är viktigt att bedöma den tidigare sannolikheten för trombos.
På så sätt kan patienterna på ett tillförlitligt sätt delas in i tre grupper: låg, måttlig eller hög tidigare sannolikhet. Om sannolikheten för ventrombos är låg eller måttlig, kan trombos uteslutas med blodprovet D-dimer FiDD. Ultraljudsundersökning med kompression används för att undersöka DVT i benen, och DT-angiografi datortomografi eller ibland ventilations-perfusionsundersökning används för att undersöka LE.
Vid behov kan ultraljudsundersökning av hjärtat göras, och lungröntgenbild kan tas för att utesluta andra orsaker till symtomen. Alla patienter med LE som har måttlig eller hög risk, samt gravida kvinnor och patienter med risk för komplikationer, behandlas i början på sjukhus.
Venös trombos/lungemboli
Behandling av både DVT och LE kan genomföras i hemmet om patientens allmäntillstånd är gott, antikoagulationsbehandling har påbörjats, patienten inte har komplikationer, ökad risk för blödning eller svåra långvariga sjukdomar som inverkar på behandlingen, och om patienten har fått kontaktuppgifter till vårdstället för eventuella problem eller frågor i samband med behandlingen.
I början är behandlingen av DVT att ha benet i högläge och vid behov kompression med ett förband, men genast när patientens tillstånd det medger uppmuntras patienten att röra på sig och gå. Läkaren bedömer behovet av medicinsk stödstrumpa klar svullnad i foten och hur länge den ska användas. Stödstrumpan minskar svullnaden och smärtan.
Stödstrumpor som går upp till knäet dras vanligen på på morgonen i sängen innan man stiger upp, och de tas bort till natten. För vissa patienter kan det vara nödvändigt att också överväga lokal intravenös behandling, men fördelarna och skadorna med behandlingen bör noga vägas. Behandlingen av en patient med LE bygger på en bedömning av risken för tidig död. På risken inverkar de kliniska fynden, patientens samtidiga sjukdomar, hjärtats högra kammares storlek och funktion samt troponinvärdet.
På sjukhuset behandlas de flesta patienterna till en början med heparin i lågdos LMWH som injiceras under huden eller med orala via munnen antikoagulantia. Patienter med hög risk för dödsfall behandlas med trombolys upplösningsbehandling , ibland med kateteringrepp eller mycket sällan med operation. Flera olika läkemedel kan användas vid behandlingen, men som det primära alternativet rekommenderas så kallade direktverkande orala antikoagulantia apixaban, dabigatran, edoxaban, rivaroxaban.
Lungemboli
Vissa av dessa kan påbörjas utan föregående behandling med lågmolekylärt heparin, andra påbörjas efter lågmolekylärt heparin. Behandlingen med antikoagulantia pågår i allmänhet i tre månader, men den kan också vara livslång.
Syftet med behandlingen är att hindra att den venösa tromben framskrider och att den återkommer.