Förmaksflimmer elkonvertering

Elkonvertering och defibrillering är en vanlig, effektiv och säker metod för att behandla takyarytmier och kan vara direkt livräddande. Denna ABC-artikel belyser teoretisk bakgrund, indikationer, klinisk utredning och förberedelse samt tekniskt handhavande.

Förmaksflimmer/fladder

Elkonvertering avser elchock synkroniserad med QRS-komplex och används i såväl akuta som elektiva situationer, medan defibrillering utgör en del av omedelbar behandling vid kammarflimmer. År använde toraxkirurgen Claude Beck en defibrillator i samband med hjärtkirurgi, vilket återställde sinusrytm hos en årig pojke efter 45 minuters intern hjärtmassage.

Elkonvertering eliquis Vid förmaksflimmer slår hjärtat oregelbundet och oftast fort.

Elkonvertering biverkningar Du kan få behandling med elkonvertering om du har mycket besvär av förmaksflimmer.

Vila efter elkonvertering Checklistan avser planerad elkonvertering vid förmaksflimmer eller förmaksfladder: Bedöm aktuellt EKG: har patienten (fortfarande) förmaksflimmer (eller annan arytmi som du vill elkonvertera)?

Elkonvertering dödsfall Vid nytillkommet eller recidiverande förmaksflimmer där patienten är symtomatisk rekommenderas elkonvertering, som åstadkommer sinusrytm i 67–95 procent av fallen [].

Naum Gurvich utvecklade den externa defibrillatorn och visade att likström var överlägsen växelström [1]. År blev emellertid Paul Zoll den förste att publicera en fallserie om lyckad extern defibrillering av kammararytmier [2—4]. Sedan dess har förbättringar av defibrillatorn med bifasisk vågform, möjlighet till synkronisering samt klisterelektroder medfört portabla, halvautomatiska och effektiva defibrillatorer [4].

Närmaste defibrillator går att finna via applikationen »Rädda hjärtat« eller www. Framgångsrik konvertering bygger på att en majoritet av myocyterna depolariseras samtidigt genom tillräcklig energitäthet. Energitätheten beror av levererad energi inställning på defibrillatorn , kontakten mellan elektroder och hud, typen av vågform och vävnadens impedans. Det är viktigt att om möjligt använda funktionen med synkronisering med QRS-komplexet för att undvika proarytmi.

Kammarflimmer kan uppstå om elstöten avges under den känsliga del av T-vågen då retledningssystemet befinner sig i varierande grad av refraktäritet [8]. Defibrillering är tillsammans med bröstkompressioner den viktigaste behandlingen vid hjärtstopp [9].

Elkonvertering och defibrillering

De bakomliggande orsakerna till hjärtstopp är många, men kammarflimmer sågs hos 21 re­spektive 25 procent utanför och på sjukhus [10]. Uppehållet mellan bröstkompressioner och defibrillering bör vara maximalt 5 sekunder, varför kompressioner bör fortsätta medan defibrillatorn laddar [9]. Akut elkonvertering utförs vid kammartakykardi eller förmakstakykardi med hemodynamisk påverkan, symtomgivande ischemi eller betydande inkompensation, som inte svarar på eller är lämpliga för frekvensreglerande eller konverterande läkemedelsbehandling [11—13].

Den hemodynamiska påverkan av en arytmi beror på frekvens och underliggande sjukdomar, men elkonvertering är oftast det bästa alternativet, eftersom det är effektivt och säkert [12]. Förmaksarytmier, framför allt förmaksflimmer men också förmaksfladder och ektopisk förmakstakykardi, är de vanligaste indikationerna för elkonvertering i både akuta och elektiva situationer.

Återkopplingstakykardi beroende av den atrioventrikulära noden behandlas dock företrädesvis med adenosin. Vid nytillkommet eller recidiverande förmaksflimmer där patienten är symtomatisk rekommenderas elkonvertering, som åstadkommer sinusrytm i 67—95 procent av fallen []. För helt eller nästintill symtomfria patienter kan en strategi med frekvenskontroll övervägas, då randomiserade studier varken påvisat signifikant minskad morbiditet eller mortalitet med strikt rytmkontroll [13, 16].

För symtomatiska patienter rekommenderas i första hand antiarytmika, eventuellt med tillägg av kateterburen lungvensisolering vid täta recidiv eller hög flimmerbörda [13, 17]. Vid samtidig hjärtsvikt finns belägg för att fortsatt rytmreglering och bibehållen sinusrytm är värde­fulla för att åstadkomma atrioventrikulär synkroni och minska påverkan på vänsterkammarfunktionen; även hälsorelaterad livskvalitet förefaller påverkas gynnsamt [18].

Data från en studie på patienter med hjärtsvikt och förmaksflimmer som genomgått lungvensisolering har även visat på reducerad mortalitet och vårdbehov, vilket talar för att det trots allt finns vinster med bibehållen sinusrytm i vissa patientgrupper [19]. Arytmier med lång duration är svårare att konvertera än kortvariga och kan därför kräva adjuvant farmakologisk behandling och högre energinivå [8].

En organiserad, regelbunden och långsam arytmi är lättare att konvertera [20, 21].

Förmaksflimmer

Hög ålder och förmaksdilatation uppmätt med ekokardiografi är associerade med sämre möjlighet till lyckad elkonvertering och att behålla sinusrytm [22—24]. Maligna arytmier. Vid kammarflimmer eller polymorf kammartakykardi krävs defibrillering där elstöten levereras asynkront utan hänsyn till kammarens de- och repolarisation QRS-komplex respektive T-våg.

Vid elkonvertering synkroniseras elstöten med kammardepolarisationen, dvs i QRS-komplexet. Asynkron elchock kan i värsta fall orsaka kammarflimmer genom depolarisation av ett retledningssystem med variabel refraktäritet i T-vågens tidiga fas, men det är i praktiken mycket ovanligt [25]. Läkemedel som ger bradykardi ökar inte denna risk [25]. Sövningen kan bidra till att autonoma nervsystemet reagerar oförutsägbart.

Allt som oftast återkommer sinusrytm efter några sekunder, men längre perioder med bradykardi förekommer. Därför är det viktigt att vara förtrogen med defibrillatorns funktion för extern stimulering samt läkemedel som atropin och isoprenalin [13]. Det är oklart vilken duration som motiverar permanent pace­maker [13, 25].