Räv i lera lisa larsson
Efter reklamen: Katia om rollen som ny jurymedlem i Idol. Vi är många — världen över — som har en Lisa Larson hemma. En älskad djurfigurin, en drejad vas, ett helt luciatåg eller en ännu större samling. Lisa Larsons expressiva skulpturer väcker ha-begär, kanske för att hon ofta återkommer till teman som systerskap, moderskap och familjeliv, och för att hennes egen passion för materialet och uttrycksformen lyser igenom.
Konstnären Lisa Larson berättar om den 70 år långa karriären
Nu är hon aktuell med en kollektion i samarbete med svenska Arket; en ullfilt, väska och plagg med tryck av hennes djurteckningar, och en tigerfigurin i samarbete med WWF i handmålat stengods — för varje sålt exemplar skänks kronor till WWF:s arbete för tigrarnas bevarande. Det var fantasier om hur vi skulle ha det som vuxna; vi skulle ha varsin herrgård och hästar. Och vi ritade egna klippdockor med kläder till.
Jag tecknade jämt och utövade olika hantverk. Jag gjorde saker med händerna — upptäckte olika material.
Mamma hade dött när jag var tre och jag växte upp med min pappa, som verkligen uppmuntrade mitt intresse. En dag hade pappa köpt oljefärger och pannåer. Sedan målade jag av naturen i omgivningen och började så småningom måla av folks hus. Det blev min första inkomst!
Lisa Larson - Auctionet
Efter konfirmationen besökte jag pappas kusiner som hade en snickarbod och då började jag tälja figurer i trä som jag målade. Det var inga djur som man kanske skulle kunna tro, utan olika yrkesmänniskor. Pappa var jätteglad och stolt att jag valde en konstnärlig bana, det var ju väldigt ovanligt. Din pappa var konstintresserad och köpte hem konstverk, blev du inspirerad av det?
Jag minns varenda tavla så jag måste ha tittat på dem mycket. Beskriv känslan när du förstod att keramik var din konstnärliga uttrycksform? En skulpturlärare på Slöjdis som var sommarboende i trakten där vi bodde hade sett mig sitta och måla i naturen och senare mina träfigurer och uppmanade mig att söka till skolan.
Räv (Lisa Larson)
Jag fick ett brev där jag kallades till Göteborg för samtal med rektorn som frågade vad jag ville bli. Jag var 18 år och visste inte riktigt vad det fanns för valmöjligheter, så jag sa att jag ville bli modetecknerska. Men leran passade mig och de trivsamma verkstäderna och doften av bränd lera gjorde att det absolut kändes som den rätta platsen att hamna på!
Jag hade kunnat byta efter ett år men stannade alla fem år på Keramiken. Den drejade formen blev utgångspunkten för mig. Det blev drejade figurer, långa slanka tjejer. Men de blev plagierade av en keramikfabrik i Skåne och då slutade jag med dem. Etnografiska museet i Göteborg var otroligt inspirerande, med afrikanskt och asiatiskt konsthantverk. Varje år gjorde vi saker till skolans julbasar.
Jag gjorde drejade katter och tomtar som blev omåttligt populära. Under skolåren träffade jag min man Gunnar som gick på målarskolan Valand.
Keramikern Lisa Larson blir 90 – har levt ett liv med lera
Han var sex år äldre och påverkade mig mycket. Vi gick på museer och umgicks med hans konstnärsvänner. Det blev som en fortsättning på utbildningen. När materialet och tekniken inspirerar är det ofta bara att börja så går det av sig själv. Går det bra glömmer jag bort tiden.